Du får det du ber om

En del jag pratat med hävdar, att kärleken kommer när man minst väntar. Kanske är det så, men jag tror också att man får det man ber om. Som min vän 3H säger: visar man hela världen att man älskar att vara singel, klarar sig fantastiskt bra själv - var ska då en ev partner känna att han får plats i ens liv?

Nu ska man såklart inte bli nåt osjälvständigt våp för det. Men jag tror det är bra att vara tydlig: jag tar gärna emot kärleken när den kommer, jag ändrar gärna en del av mitt liv för något bättre än den självsamhet jag har. Inte för att självsamheten är dålig, utan för att tvåsamhet är så otroligt mycket bättre.

Det är lätt att signalera "jag klara mig själv". För det gör man ju! De flesta av oss är jättekapabla på egen hand!
Men man behöver även signalera: välkommen kärlek, du får plats här med mig och jag tar gärna emot lite stöd och umgänge.

Var tydlig. Är det bara sex så kör på och signalera inte efter mer. Men är det ett trofast, sunt förhållande du vill ha - var tydlig med det och nöj dig inte med mindre.

Ok då dejtar vi då!

Nä dit har jag inte kommit, men jag har pratat med lite vänner om det:) Och kommit fram till lite klokheter som jag tänkte dela med mig av. Det är ju liksom inte bara att be om ett CV eller hitta en manual, det är bra att ha lite förhållningsregler, eller ett förhållningssätt att hålla sig vid.

Nu utgår jag från att vi flirtar lite på en dejtingsajt. Eller mycket. Det får man välja. vissa tycker att man ska prata med en i taget, andra tycker att man helt utan dåligt samvete kan prata med hur många som helst. Jag tycker att man ska göra det som känns ok för just en själv och skita i vad andra tycker.

Regel nr 1: Tala inte om ditt namn det första du gör, framför allt inte om det framgår vilken ort du bor på och den är liten. Heter man Anna och bor i Stockholm är man rätt anonym men heter man Anna-Lena och bor på en liten ort och är 42 år så kan man plättlätt via birthday.se få fram vilket efternamn och adress och sen går man till hitta.se och har telefonnummer. Eller åker och hälsar på. Var rädda om er!! De hinner tids nog få reda på var ni bor, definitivt innan ni blir sambo.

Regel nr 2: Om Lars Åke 45 år från Ytterhogdal verkar intressant: birthday.se på honom! snabbt! inte för att hitta nåt telefonnr eller för att kunna åka och hälsa på men förvånansvärt många 45 åringar har glömt sin verkliga ålder har jag förstått. Och ljuger han om det, vad är han ärlig om?

Regel nr 3: Har ingen sån än, återkommer:)

Sammanfattning av dagen

Plötsligt mitt i natten känns det viktigt: Kanske ska man sammanfatta den här "första sagen i mitt nya liv". Nu när jag bestämt att jag ska öppna mig för alla möjligheter så är det väl bra att se över dagsresultatet liksom. Så här kommer det: Kan jag ha träffat mannen i livet idag? Svar: Ja. Hångelbarrometern har visat: ganska kallt. En kram är inget hångel. Punkt . Har jag känt mig vacker och på topp? Svar: oh yes:) Har jag brutit ny mark: svar: ?? Nja inte precis va? Käns det stor skillnad mot igår innan fegisinsikten kom? Svar: Måste jag vara ärlig? Svar: ja det måste jag. Svar: ok. Nej det känns inte nån direkt skillnad faktiskt. Är jag nöjd med starten av det nya livet? Svar: ja. Jag tror det tar längre tid än en dag att träffa någon som jag blir kär i. Minst en vecka tror jag;)

Grundlurad!

Jag läser just en bok som jag fått av min vän E i stockholm (tack fina fina du!!). En relationsbok som heter Hemligheten. Och ganska snabbt insåg jag. Jag är grundlurad!! Ja såklart inte av vännen E, utan av mig själv.

Jag har lurat mig själv nåt så fantastiskt mycket, genom att påstå, känna, säga, leva - jag vill vara ensam. Jag trivs i min självsamhet.

Alltså, det är bra och klokt att tycka om sitt eget sällskap. Och det är viktigt och fint med vänner. Men att bara leva med vänner omkring, det är att fega ur. ALLA behöver närhet. ALLA har ett behov av att tillhöra någon och ha nån som tillhör en själv. ALLA. Någon som frågar hur dagen varit, finns där för bara mig, som ger närhet i form av en kram, en kyss, sex eller bara genom känslan: Det är VI.

Genom att hålla sig kvar i sin självsamhet, sin jag-nöjer-mig-med-vännerna känsla, det är att fega ur. Välja den lätta vägen. Att välja bort att vra lycklig på riktigt.

Jag må vara mycket men feg vill jag inte vara, feg vill jag inte betraktas som.

Så nu kastar jag mig ut, utan säkerhetsbälte och tänker hitta lyckan:)

Nu skulle det behövas en manual igen!

Ja alltså ni fattar väl att jag gärna tar emot tips, erfarenheter och tankar?? Nu är nåns liv lite så där skönt komplicerat igen och då vänder man sig såklart till mig, dr Love. Eller Nurse Love kanske:). KK. I mitt förra liv so Ortopedsjuksköterska en förkortning på kryckkäppar. I mitt nya liv som enastående självsam vuxen nåt helt annat. Nåt så där lite halvt förbjudet halvt ok. En knullkompis. Nån man gillar, gärna har sex med men utan tanke på framtiden. Här och nu räcker och någon önskan om någon tätare och mer intensiv kontakt finns inte. Bara att den finns och att den andre fattar att den är uppskattad för det som är. Och det är där manualen kommer in. Hur kommer man överens om att man är KK? Hur får man den andre att fatta att wow detta är precis lagom seriöst för min smak. Smsar man dan efter och påtalar glädjen över fin samvaro? Fast man är helt nöjd med att det inte smsas? Eller väntar man bara till man är sugen att ses nästa gång och hoppas att den andre bara tänker exakt lika? Nurse Love är bra på mycket men här brister min erfarenhet nåt enormt känner jag och där av ännu en önskan om dn manual hur man förhåller sig. Lustigt. Jag som i sten vägrat manualer i hela mitt liv;)

Raggningsrepliker

Så här inför helgen så kan det ju vara bra att träna lite på såna. Jag är helt hopplös på att ragga. Inte tar jag tillfällena heller, som kanske möjligen inte var tänkt som att ragga på mig men där jag ändå borde liksom visat min .... villighet typ. Som i förrgår när den där fina dansken med tatueringarna blev nyfiken vems hundbur som stod i hallen hos min kompis. Den var min. ÄR min. Han ska visst ut på semester med sin hund, som är betydligt större än min. Så jag sa typ så. Din hund är nog för stor för den buren.

Men HALLLLLÅÅÅÅÅÅ!!!! Jag skulle ju tagit CHANSEN! "Jag kan följa dig så kan vi se om hunden får plats i den" "Du kan låna buren så kommer du upp till mig när du använt den färdigt, det är bara 58 mil" "Klart du ska låna buren!!". Allt hade ju varit bättre än: Din hund är nog för stor. Det finns ju skohorn!! Och den kanske kunde snurra ihop sig till en liten boll och tänk om den varit helt jättenöjd med en lite för liten bur!

Nå. Ni ser. Helt hopplös är jag. Därför fick jag lite raggningrepliker i mail av en vän, så jag kan öva innan jag ska ut imorgon:

Ursäkta mig, jag har visst tappat mitt telefonnummer, kan jag få ditt?

Jag hörde att din mun smakar vin.... och jag vill bli full.

Alla dessa kurvor och jag som inte har några bromsar

Ursäkta mig men gick inte vi på olika skolor tillsammans?

Tror du på kärlek vid första ögonkastet eller måste jag gå ett varv till?

Här har du 500 kr, sup till jag är snygg.

Jag ville bara ge dig nöjet att nobba mig så kom igen och säg nej!

Jag heter (ditt namn). Bara så du vet vad du ska ropa hemma hos mig.

Om jag följer med dig hem behåller du mig då?

Säg mig min ängel, hur såg himlen ut när du lämnade den?

Dina föräldrar måste ha varit tjuvar för någon har stulit stjärnorna och du har fått dem till ögon...

Nu kan jag dö lycklig för jag har sett en del av paradiset.

Semestergnäll

Åsså regnar det igen. Å inte hann man grilla allt man ville. Eller sola allt man önskade. Å barnen var trötta å satt för mycket vid datorn och inget blev som man tänkt sig. Och vi hade inte ens tur med vädret. Känns det igen? Om än kanske en smula överdrivet. Jag hör sånt. Men lever inte så. Svensk sommar r sol och regn i omåttliga mängder. Det är att huttra lite på midsommar och att få äta det grillade inomhus ibland. Och det regnar ibland och ibland står solen som spön i backen och jag älskar det. Allt. Utom myggen. Min semester blev vila och skratt och jag har fått både regn och sol och grådask och.... So what? Jag har skrattat massor, umgåtts med dem jag tycker om och inte hunnit med alla men har inte dåligt samvete ändå för vet ni? Det kommer fler dagar! Och lediga helger och kvällar och måndagar och fredagar och skratt och kanske nån snabbt blommande raskt falnande ilska med. Min semester har varit mer än jag nånsin vågade drömma om. Tack till de vänner som varit med och lyft den, hemmavid och genom fika på stan, dans och skratt underbara kvällar och nätter som inte ville ta slut. Och vid soffhäng hundra mil borta från stressen. Batterierna är väl laddade och än återstår så mycket laddningstid att det inte kan bli annat än en underbar start när mörkret smyger på.

Om svek

Någon annans svek, eget svek, vänner som sviker vänner. Finns det något svek som känns bra? Ofta står man helt oförstående - varför? En känsla som lätt omvandlas till ilska. Svek ger så lätt ringar på vattnet. Påverkar mer än bara de två det gäller. Karma - du får tillbaka det du sänder ut. Och när man är den svikna? När man känner ett stort: varför? När man inte förstår hur han eller hon kunde. Räcker en förklaring? Ett försvar? Det gör det inte. Jag har förlorat någon så. Kanske den enda jag hoppades skulle finnas där alltid. Ömsesidiga svek, två fel ger inte ett rätt.

Galna ex

Något som är bra, när man träffar en ny, är om han eller hon har några riktigt dåliga förhållanden bakom sig. På sant!! En eller ett par ragator i bagaget och du kommer att upplevas som en ängel oavsett du har PMS, är morgonsur eller gnäller över disken.

Dessutom är han eller hon ju van, ifall du själv har lite olater och är lite småknäpp liksom. Det gör inget, h*n kan hantera sånt redan.

Själv har jag ett par knäppisar bakom mig och känner det som en ren styrka. Nästa man som kommer, får vara nästan hur knäpp som helst. Bara han är snäll och gör mig glad så är de flesta galenskaper bättre än det jag upplevt hittills tror jag.

Nästan så det är en fördel om han är en smula galen tänker jag. Så kan jag vara mig själv jag med;)

Exets nya

Det kan göra rätt ont när ens ex träffar någon. Inte för att man själv vill ha honom tillbaka, inte för att man själv inte är nöjd med sin tillvaro. Bara ändå. För krossade drömmar, för sånt som aldrig blev, för nån konstig saknad efter de där stunderna som faktiskt var väldigt bra. En kort stund av gammal ledsenhet, en undran: Hur ser hon ut då? Är hon blond som jag var, glad som jag? Och ännu värre - är han galet kär, hoppar i soffan som Tom Cruise en gång? Han hoppade aldrig i soffan för min skull...

Det är bara att ruska på sig. fortsätta med det man föresatt sig: Liten backspegel, stor framruta. Life goes on och jo, jag tycker att livet är riktigt riktigt bra. Riktigt bra;) RIKTIGT BRA!!;)

När någon gör en glad

Ska det behöva vara mer märkvärdigt än så? Man träffar någon, som man inte alls hade tänkt och personen gör en glad av att vara just det den är. Man möts i skrattet och liksom fastnar i den goa känslan av att "jösses vilka härliga egenskaper h*n lockar fram hos mig".

Vad mer ska stämma liksom? Rätt märke på jeansen? Rätt utbildning? Rätt hårfärg? Hudfärg?

Ibland, rätt ofta, tänker jag till på mina egna fördomar, för självklart har även jag såna. Trots jag vill vara en frimodig och öppenhjärtad person.

Därför bestämmer jag här och nu, att förmågan att skratta ihop är värd massor. Mer än det mesta faktiskt.